Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter, seglar långsamt bort och blir en lång slöja av rött stoft bort i väster. Så skriver Hjalmar Söderberg i Doktor Glas och gör sig skyldig till satsradning. Är det ett brott? Nej, naturligtvis inte. Men stilmedlet kräver en viss elegans.
Texter består av meningar. De börjar med stor bokstav och slutar med punkt: Det kommer en luftström. Töcknet lyfter. Men ofta avviker vi från det mönstret. Vi kan till exempel binda ihop meningarna med ett bindeord: Det kommer en luftström och töcknet lyfter eller Det kommer en luftström varpå töcknet lyfter. Eller så kan vi använda tankstreck: Det kommer en luftström – töcknet lyfter eller semikolon: Det kommer en luftström; töcknet lyfter.
Komma rätt
Ska du bli en god satsradare bör du ha känsla för hur olika satser förhåller sig till varandra. Satser kan nämligen ha olika värde och vara olika mycket självständiga. Grundregeln är att satser som innehållsligt hänger ihop kan fogas ihop med ett kommatecken. Den andra satsen kan till exempel vara en vidareutveckling av den första, eller vara orsaken till den första: Hon hade somnat i soffan, det brukade hon göra på julaftonskvällarna. Det kan också fungera om man beskriver en statisk scen, som när Hjalmar Söderberg beskriver luftströmmen över Strömmen.
Komma fel
Däremot fungerar satsradning sämre när den andra satsen är en följd eller en effekt av den första: Tomten kom för sent, han bad inte om ursäkt. Det fungerar heller sällan bra att rada flera satsradningar efter varandra: Glöggen gjorde honom snurrig, han snubblade över granen, barnen frågade hur han mådde, tomten låtsades inte höra. Innehållet i satserna är för olika och formen på satserna skiljer sig från varandra.
Så bannlys inte satsradningar, men använd dig av stilmedlet med omdöme.